VÄPNAD NEUTRALITET
Dagens inlägg dedikerar jag helt till mina söta rara bussvänner vars ödes lott gav dem äran att samåka med mig var och varannan morgon. Till er med mördarblickarna och de illa dolda suckarna och stönen som hälsar mig välkommen lite då och då alltså.
Jag talar aldrig med er och inte ni med mig, ni känner varandra men jag känner inte er. Och i och med att jag vet att ni läser min blogg kan jag tydligt formulera ett par väl valda ord till er.
Vänta lite.
HUR JÄVLA BRÅTTOM FÅR MAN LOV OCH HA MED SÅNNA PISSLIV NI FÖRMODLIGEN HAR ATT NI ORKAR PUSTA BARA FÖR ATT JAG RÅKAR FÖRSENA ERAN TILLVARO MED 5 HELA SEKUNDER?
Ni ser att jag är en mycket upptagen ung man (tillskillnad från er förmodligen) när jag i vild rush springer mot bussen i 4823478 km/h med väska och böcker yrandes omkring mig. Men ändå har ni mage att sitta där som ett par säckar nötter och dra ett par djupa suckar precis som om de vore de sista i livet när jag, 5 sekunder efter bussen stängt igen, kliver på.
Tacka vet jag den dagen då jag kan ta ut min pärla till cykel igen!
DÅ slipper ni mig. Och jag er.
Ses på måndag igen busskamrater!
Ehe.
SJ
