eyedamage

Detta är även rubriken på min kommande bok som jag ska ge ut efter ett pr år på journalisthögskolan. *blinkblink*.
Hur jag än gör, hur mycket tid jag än har, slutar det att jag springer, stressar och kämpar för att hinna ifatt klockans sekunder. Kampen är kronisk, jag har försökt bli kompis med klockan, planera nogrant, vara ute i god tid, men det faller alltid efter ett tag. Vi förblir bittra kombatanter.
Exempel, ska med bussen, har en timme på mig. EN timme att ta på mig ett par skor och ge mig av til busshållplatsen 1 min bort. Ändå slutar det med att jag springer ut med oknytna skor, halvfärdig frisyr och jackan i handen.
Ibland hinner jag ibland inte, vilket leder till världens stressigaste rush, om så målet ligger fem kilometer bort.
Snacka om att försvåra livet för en.

Jag tror att det helt enkelt kan bero på att jag hatar att sitta och vänta. Och att jag är en stor tidsoptimist. Lyckan är att jag ser bussen komma mitt under rushen och hinna med i sista sekunden. Kan inte sitta och vänta i ens fem minuter utan att bli irriterad.
Ha överseende med min opunktlighet mina vänner. Jag ser det som en sjukdom.

SJ

ps. mina initialer bekräftar endast det faktum att det inte är meningen att jag ska vara i tid ds.