eyedamage

Eftersom vi skriver något djupare idag så tänkte jag fortsätta med det, för imorse när jag var ute och gick så tänkte jag nästan lite för mycket.

De 2 sista veckorna har varit bra för mig, väldigt bra. Proven har gått bra, roliga saker har hänt, träningen har rullat på och alla har varit glada och trevliga...men, ett felsteg så rasar allt ihop för mig. Jag kan inte koncentrera mig på skolan, läxor, träning eller någonting känns det som.
Det är så typiskt mig. Jag är en tävlingsmänniska och en perfektionist som har svårt för att ta kritik. Jag ska vara bäst. Är väl kanske lite svårt för de som inte är likadana att förstå men om nu en sån som mig inte får allt att rulla på så blir det någon slags blockering i hjärnan.
"Gräset är alltid grönare på andra sidan" och det är "det ouppnåbara som ska uppnås", delux som en viss härlig Sebastian skulle säga.

När jag vandrade omkring där på stranden tänkte jag: "Hur f'n lyckades jag klara 9an (och ändå vara ganska normal) då inget gick min väg? Nu har jag de mest fantastiska vänner, går i en skola som jag trivs i och jag hittar på saker som gör mig glad och ändå har jag mina "downs"...märkligt men tur:)

Vitsen med detta inlägget är att jag bara vill ursäkta mig till omvärlden om jag skulle vara så som man inte ska vara mot omvärlden.
Ni som uppskattas, tack<3

/A